Det finns en musikeruttryck som går ut på att ditt band aldrig är bättre än sin trummis. Något jag skriver under på varje dag i veckan.
Själva fundamentet i ett rockband, hårt eller inte, utgörs av trummis och basist. Är rytmsektionen stabil kan sångare och gitarrister skina och visa upp sig likt kåta påfåglar. Är trummisen kass, otajt och urspårad blir det pannkaka av hela bandet. Under åren har jag sett otaliga exempel på detta faktum och jag tänker inte hänga ut någon här, men en trummis som får oförtjänt mycket skit är Metallicas pratglada danske skinnpiskare Lars Ulrich.
Rätt märkligt egentligen att de allra flesta som klagar på hans trumspel inte ens gjort en egen platta, knappt varit utanför pojkrummet eller ens vet skillnad på shuffle och sufflé.
Lars pappa Torben var jazzfantast. Det vet varje Metallicafan värd namnet. Jazzhistorien är full av svängiga trumslagare. Buddy Rich, Elvin Jones och Art Blakey är bara några för det många, många fler.
Personligen gillar jag trummisar med jazz och blueskänsla, med svängig hand på ridecymbalen blir det så mycket bättre och lekfullare.
Där hittar vi inte Lars som spelar fyrkantigt och i “boxar”. Detta gör Metallicas musik unik och det som gjort dem till ett av världens största band genom tiderna med över 110 miljoner sålda fysiska skivor och miljarder streams på cyberrymdens alla plattformar.
“Han skrattar hela vägen till banken” kanske du tänker men trots alla fans, alla miljoner och uppskattning tror jag han blir lite ledsen i ögat. Dessutom är han en stor del av bandets framgång som låtskrivare och ordningsman. På en del tidiga b-sidor kunde man höra demos med bara Lars trummor och James stadiga kompgitarr. Där finns en del av förklaringen till hur deras staplingar av riff faktiskt blev till de jättehits som de är och har blivit. Att skriva ett enkelt riff är det svåraste som finns.
Kanske är det avundsjuka, kanske handlar det om ens egna otillräcklighet eller att man vill berätta om hur duktig man själv är.
Publiken har dock alltid sista ordet. Inte surmagande kritiker som jag men det är ändå Ella Fitzgeralds ord som gäller:
“Yes, it don’t mean a thing, if it ain’t got that swing / Well, it don’t mean a thing, all you got to do is sing / It makes no difference if it’s sweet or hot / Just give that rhythm everything you got”.
