Att se Primal Fear halv ett på dagen är som att sola i ösregn. Riktigt maffig Metal ska avnjutas i en mörk lokal eller sent på kvällen. Tyskarna verkar dock inte ett dugg sura för den tidiga speltiden utan krutade på ordentligt från start. Ralf Scheepers flexade inte bara sin sångröst utan sina väl tilltagna biceps och Alex Jansen strålade tillsammans med solen. Det var däremot ett öronbedövande ljud från de dubbla baskaggarna och man undrade över om ljudteknikern var stendöv! Testade att gå runt på olika platser för att hitta någon position vid Rock Stage som inte ökade på min tinnitus vilket visade sig lönlöst.
Primal Fear har nu hållit på i så många år och det vore ju taskigt att avfärda bandet som en sämre kopia än Judas Priest men visst är liknelserna slående även om Primal Fear inte når upp i samma klass på egentligen någon punkt. Det är en stabil insats utan att publiken direkt hamnade i någon större eufori direkt. Scheepers jobbade hårt med att försöka få med oss alla i olika allsångsövningar och initialt var det lite underhållande men när allt gick ut på att Ralf själv skulle visa sina röstresurser blev det mer tjatigt och det vore bättre om bandet spelade mer än futtiga nio låtar (tror att jag räknade rätt).
Överlägset bäst under det här ”morgonpasset” var The End is Near och där finns ett av få riktiga guldkorn och även om allt annat är bra så räcker det inte riktigt till. Primal Fear bjuder på en skaplig underhållning och i rätt miljö och rätt tillfälle så kan det lyfta men det var inte den här dagen och tiden. Metal is Forever!
Betyg: 3/5
