Judas Priest på Sweden Rock Festival är en styrkeuppvisning från ett band som inte har något kvar att bevisa. Det går verkligen inte att beskriva bandets spelning som något annat. Efter den något trevande inledningen med Panic Attack som kantas av ljudproblem tar bandet ett brottargrepp med efterföljande You Got Another Thing Coming och Rapid Fire, ett grepp som de aldrig sedan släpper.
Breaking The Law får som vanligt publiken att explodera i allsång, och Screaming For Vengeance-duon Devil’s Child och Ridin’ On The Wind levereras i versioner som låter nästan lika bra som de gjorde på 80-talet. Gitarristen Richie Faulkners betydelse för Judas Priest renässans de senaste åren kan inte nog underskattas, och hans gitarrsolon i Sinner och nya Invincible Shield är snudd på magi. Även Andy Sneap, som har både låtit sitt hår och sin scenpersonlighet växa markant, lyser lite extra ikväll. Tillsammans med den urstarka rytmsektionen Scott Travis och Ian Hill bygger de det solida skepp som bandets kapten bara behöver ro i hamn.
Och vad kan man egentligen skriva om Rob Halford som inte redan har sagts? Röstomfånget är måhända inte lika stort som det var under bandets storhetstid, men den röst som finns kvar tillhör likväl en av världens bästa, vilket han visar gång på gång i samtliga av de låtar som spelas ikväll (Painkiller inräknad). När han sedan, 72 år ung, iklädd fullt läderställ gränslar motorcykeln i Hell Bent For Leather kan det inte finnas någon frisk person på hela festivalen som ifrågasätter att han är The Metal God.
Visst hade jag kanske önskat fler örhängen eller fler nya låtar från fantastiska Invincible Shield (något bandet hade hunnit med då de går av tio minuter för tidigt) men när man fortfarande är såhär bra efter över 50 år som band, då kommer man undan med det mesta.
Betyg: 4/5
Bäst: Turbo Lover och Electric Eye är krossande bra ikväll.
