Det ska väl sägas på en gång att Blackie Lawless inte ser ut att vara i speciellt bra fysisk form och när man fick se honom kliva in på scen och sätta sig på en stol så visste man inte riktigt vad man skulle förvänta sig. Det skulle visa sig att Blackie blivit felbehandlad av någon spansk doktor och hade stora problem att både stå och gå. I ärlighetens namn så hade det nog påverkat rösten för något större tryck var det inte när han sjöng.
Allt det där la självklart en viss sordin på stämningen även om Doug Blair gör sitt bästa för att ränna runt på scenen i något desperat försök att få något att hända. Det bjuds på en publikfriande setlist och inleds med Blind in Texas och L.O.V.E. Machine. Ingen kan gnälla på den inledningen men det blir som sagt en ganska konstig känsla över att se Blackie sitta på sin stol. Någon som verkligen ska höjas till skyarna är trummisen Aquiles Prieaster som gör ett fantastiskt jobb konserten igenom. Faktum är att hans insats är bland det bästa jag har sett på SRF i år tillsammans med Judas Priest Scott Travis.
Blackie Lawless vet hur han ska få fram känslorna hos publiken med The Idol och Miss You, men för min del så är det alldeles för segt för att vara en festivalspelning. Betydligt mer fart blir det i Chainsaw Charlie och Wild Child innan det hela avslutas med I Wanna Be Somebody. Man får väl ursäkta Blackie med tanke på hans fysiska tillstånd men ibland så är det kanske bättre att ställa in än att göra något på halvfart. Det här var ganska intetsägande och trist och överlever endast genom att låtarna är så pass bra.
Betyg: 3/5
