Äntligen! Äntligen sommar, Sweden Rock och ett nytt Nestor album! Som vi har väntat, och haft förväntningar samt nästan nervöst bitit sig på naglarna i ren vånda att Teenage Rebel kanske inte skulle vara den perfekta uppföljaren. Nu med facit i hand, vet vi att den blev precis så där bra som man bara hade hoppats på. Nestor är det band som jag överlägset har sett flest gånger av alla band de senaste åren. Faktum är att när jag såg bandets turnéavslutning i Norrköping (som var den bästa konsert jag sett bandet framföra), så valde jag att inte recensera showen då jag insåg att Rocknytts hemsida började mer likna en Nestor fanzine än något annat. Någon måtta fick det bli på hyllningarna och efter alla verbala kullerbyttor kunde jag helt enkelt inte uppbringa fler superlativ för att kunna se mig själv i spegeln efteråt. Jag la in mig själv på avgiftning och gick på diet med Watain, Arch Enemy och malde Motörhead på Sveriges rockklubbar för att åter kunna sätta mig på en stol och försöka framstå som en neutral rockskribent.
Liksom för ett par år sedan så stod jag relativt nära scenen och till skillnad mot den gången var jag övertygad om att det skulle bli en rekordstor publik när Nestor äntrade scenen till introt The Law of Jante. Ut på scen först var rektor Frejinger med en strålande Flamenco-utstyrsel, sedan polis Åblad endast iklädd en lampskärm på sin i övrigt bara bringa, trumslagaren Carlsson hade håret hårt uppsatt, och shreddern Jonny Boy i en attans piffig väst och byxor med revär. Sedan sparkade We Come Alive igång (vilket otroligt öppningsspår) och ut studsade sångvirtuosen Tobbe iklädd resterna av Åblads lampskärm. Så förbaskat trevligt med ett band som vågar ta ut svängarna ordentligt med färg, fransar och fantasi.
Utan att låta någon i publikhavet hinna andas så serverades Kids In a Ghost Town och därefter Stone Cold Eyes och vi kippade efter andan som ett gäng guppisar i ett stormande akvariet. Tredje singelsläppet och titelspåret Teenage Rebel luftades och med tanke på hur få dagarna skivan funnits ute var det förbluffande hur bra mottagandet var. När brottarhitsen följer på varandra är det lätt att man blir fartblind och i Perfect Ten och Signed in Blood så jobbade Nestor otroligt hårt för att verkligen bevisa att man hörde hemma på Festival Stage (som om någon skulle ha tvivlat på det).
Som tur är så är Hockey-säsongen över och lagom till Victorious studsade in ett gäng sjungande cheerleaders in på scen. Ett kul och innovativt upptåg som gav en extra Nestor-touch på tillställningen. För att undvika att rabbla hela tillställningen tar vi oss till slutet och jublet när On the Run drog igång var otroligt och jag tänkte att det här måste vara den absoluta publikfavoriten (i jämn kamp med Kids) men båda fick se sig slagna av det avslutande numret 1989.
Jag inser att det här låter som en oerhört positiv recension och fanns det verkligen inget som var negativt? Jo, det var alldeles för kort och man önskade att tiden kunde stanna och att Nestor spelat minst en timme till. Saknade min personliga favorit från Teenage Rebel som är Last to Know och hoppas som fan att den dyker upp på Nestor Fest i augusti. Inser även att det blir högsta betyg här men att det troligtvis kommer bli än bättre när Falköpingspojkarna kommer att spela på hemmaplan. Fanns det några som missade det här så ta chansen i höst!
5/5
