Festivalens sista dag öppnade med Scarlet på Blåkläder Stage och det inför en imponerande publiksiffra! Annars så brukar det vara si så där med att få folket att ta sig upp på lördagen och en hel del långberesta börjar packa ihop för hemfärden. Att hårdrockspubliken är trogna sina bidrag i Mello var tydligt och att barnfamiljerna hittade dit var det inget tvivel om. Mina kära kollegor blev nog lite chockade när man fick höra talas om att jag skulle recensera Scarlet och är ärlighetens namn är mina kunskaper om duon högst begränsade till just framträdandet på Mello. Men det är ju just det som är härligt med SRF att man kan upptäcka mycket nytt och vi hårdrockare är allt annat än konservativa. Jag minns så väl ett år då proggbandet Yes spelade och sångaren Jon Anderson klev ut på scen i en rosa overall, och bredvid mig står en kille i Venom T-shirt och bara jublar. Det är på Sweden Rock Festival som ytterligheterna möts och förenas!
För en medelålders ”rocker” så tar det emot lite när man ser duon glider in på scen endast uppbackat av en Dj ifört munskydd (var han förkyld kanske?) och det där konceptet med livemusik fick sig en törn på något sätt. Jag drog mig själv i örat som straff, och tänker tillbaka på alla band som har förinspelade körer och syntar som spelade dagarna innan. Det finns tyvärr en hel del riktigt kända artister som till och med har sången förinspelad, och då är det inte rättvist att racka ner på en stackars Dj.
Lite koll hade jag faktiskt och Ugly Fucker kan jag riktigt väl. Scarlet som numera är en duo som sagt med Thirsty som officiell medlem, bjuder på en show när dansare kompletterar snyggt på scen. Det hela tuggar på rätt bra och speciellt den yngre publiken verkar helt hänförd av uppträdandet. Själv känner jag att det blir lite enahanda och variationslöst efter ett tag. Teknikmässigt så sitter allt av uppenbara skäl eftersom allt sköts av Dj:n (spekulerar jag). Dagsljuset hjälper inte till att skapa stämning och det känns tyvärr lite som en matinéföreställning.
Jag är väl medveten om att när något nytt eller annorlunda dyker upp har man som människa ganska svårt att ta sig till det. Det är tämligen enkelt att bara såga det, för att man inte gillar det man ser eller hör. Det fanns ett band i början av sjuttiotalet som sminkade sig och åkte runt och spelade en rätt enkel rockmusik kryddat med effekter, bomber och blod. Bandet blev kraftigt utskrattat och det tog några år innan man hittade sin publik. Alla som skrattade åt Kiss när det begav sig har nog förträngt det eller nämner nog inte det idag. Scarlet går ”sin egen väg”, och det ska man ha all heder för.
Det innebär inte att jag blev helt övertygad om det jag såg eller hörde den här dagen, men vem vet om hur det kommer att kännas nästa gång. Det är inte bara saknaden av ett helt band på scen utan minst lika mycket av att materialet inte är tillräckligt lockande för mina öron. Jag saknade ett långfinger åt publiken, något som skakade om, attityd så man nästan ramlar omkull. Det ska vara skitigt, spännande, äckligt och intressant samtidigt för att det här ska räknas som mer än godkänt. Med det sagt, så finns det en förhoppning om bättring i framtiden.
Betyg: 2,5/5
