Grunden för en bra konsert med Darkness är att Justin Hawkins är på bra humör. Vill man se en fantastisk konsert med Darkness så måste Justin vara förbannad och helt galen.
På SRF fick jag se ett Darkness jag aldrig har sett tidigare, ett hjälplöst band som kämpade i motvind när publiken inte ville vara med och bjuda på feststämning.
Trots brottarhits som Black Shuck och Barbarian ville det sig inte för Darkness denna sista dag på SRF. Justin Hawkins körde med bar överkropp och gula glansiga brallor och försökte på något sätt pumpa liv i de vilsna själar som tagit sig dit i tusentals för att bli underhållna utan att själva bidra med något. Det är här Justin brukar sparka sönder något, bryta av ett mikrofonstativ eller kasta sig ut i publiken men avståndet och höjden från scenkanten kanske avskräckte denna dag. The Darkness hade placerat ut förstärkare som om man hade spelat på en betydligt mindre scen, för att på något sätt ”hitta hem” och hitta den känslan och drivet man brukar bjuda på men det var lönlöst.
Vid Japanese Prisoner of Love så är det bara klicken framför scenen som orkar hänga med i drivet som den låten har och det är först med I Believe in a Thing Called Love (där Cal Kramer från The Southern River Band gästade på gitarr) som händerna började röra sig i resten av publik. Det måste ha varit en tung dag på jobbet för bröderna Hawkins som ändå försökte på något sätt men kan kanske inte lastas för att man inte nådde hela vägen. Man får godkänt med visst var det både en antiklimax och en besvikelse.
Betyg: 3/5
