Vad heter bandet som Alice Cooper spelade med från början? Alice Cooper.
Nej, alltså vad hette bandet som han spelade med? Alice Cooper.
Ja, det är ju han som sjunger men bandet måste ju ha ett namn. Jo, bandet hette Alice Cooper men lagom till ”soloalbumet” Welcome to My Nightmare så blev Vincent Furnier, Alice Cooper med oss alla.
Det är inte helt enkelt att få ihop den storyn och än mindre att Alice Cooper vid 76 års ålder skulle visa hela Sweden Rock Festival hur man uppträder som ett fullblodsproffs som verkligen förtjänade sin plats som headliner i år. Om det fanns (vilket jag vet att det gjorde) publik som hade väldigt låga förväntningar och mest tog sig dit i det strilande regnet för att se Alice Cooper för kanske sista gången blev man hänförd över mästarens show denna kväll.
Det började precis som man hade hört och förväntat sig med Lock Me Up från Raise Your Fist and Yell som kan ha varit det tyngsta som Alice någonsin trollat fram ur sin hatt. Från senaste albumet Road hämtades den kraftigt publikinfriande Welcome to the Show och jag var lite skeptisk där i regnet. Skulle det bara bli en raksträcka med förväntade låtar och evighetslånga solon från Ryan Roxie, Tommy Henriksen och framför allt från Nita Strauss, och gubben skulle försvinna backstage för att hämta andan?
Från tidigt sjuttiotal så spelades tidiga favoriter I’m Eighteen (och vissa av oss i publiken larvade oss med att sjunga I’m Eighty) och telefonlåten Under My Wheels. Åttiotalsfansen hajade till vid Bed of Nails innan vi alla blev hänförda av Snakebite och Alice slingriga kollega Boa Constrictor. Redan här kunde man konstatera att Alice Cooper inte tänkte bjuda på någon dussinkonsert eller något som han gjort tusen gånger tidigare. Han tänkte inte ta några fångar utan allt och alla skulle knockas en efter en.
Från nittiotalet hämtades Lost in America, och man kan tycka att texten är enkel men visst fan är den ändå tänkvärd i sin enkelhet. Till alla som gick dit utan regnkläder fick man höra Hey Stoopid. Det formligen regnade ner fantastiska låtar från hela Alice Coopers karriär och välkända ansikten som exempelvis Cold Ethyl (som fick sig en rejäl känga), Jason Voorhees i He’s Back (The Man Behind the Mask) och Feed My Frankenstein och där i mellan så fick vi i oss lite Poison med.
Alice Coopers band är otroligt synkade och med en rytmsektion i Glen Sobel på trummor och Chuck Garric kan det inte blev mer än alldeles, alldeles underbart!
Huvudpersonen fortsatte att spela rollen som Alice Cooper på ett i det närmaste magnifikt sätt konserten igenom. En given presidentkandidat med Elected samt ett värdigt avslut med School’s Out.
Hade man kunnat sätta sex av fem så hade det blivit det och visst är det fantastiskt roligt när man blir underhållen på den här nivån av en man som är närmare åttio år. Se och lär, ungdomar!
Betyg: 5/5
